Forskning om rytmisk insmörjning

 

I en artikel i nr 4/2004 av “Der Merkurstab” den tyska antroposofiska läkarföreningens tidskrift, skriver Mathias Bertram om den forskning om rytmisk insmörjning som gjorts.

Mathias B är leg sjuksköt med erfarenhet från internmedicin och vården av patienter med ryggmärgsskador. Han gjorde vårdlärarutbildning vid Martin-Luther-Universitetet i Halle/Saale, i Tyskland. Arbetar sedan 1990 vid Dörthe-Krause-Institut, Herdecke, i Tyskland, som är en antroposofisk verksamhet med grundutbildning till sjuksköterska (legitimation), och andra vidareutbildningar för sjuksköterskor samt även forskning. MB är verksam inom alla dessa områden och doktorerade 2005 med en avhandling om rytmisk insmörjning, vid Universitetet Witten/Herdecke.

Det har gjorts fyra studier och han beskriver de första tre kort:

• studerande inom omvårdnadsvetenskap vid Universitetet Witten/Herdecke, som undersökte vad en fotinsmörjning hade för verkan på andnings- och hjärtfrekvens, den perifera syremättnaden samt den subjektiva avspänningen, där man fann att andnings- och hjärtfrekvens gick ner;

• insmörjning av smärtpatienter med WALAs Solum-Öl visade att smärtintensiteten (den sensoriska smärtan) minskade något medan den upplevda smärtan (den affektiva smärtan) minskade mera, vilket tyder på att möjligheten att hantera sin smärta kan öka med hjälp av rytmisk insmörjning.

• i en pilotstudie för att pröva ut olika kvalitativa metoder för studiet av rytmisk insmörjning kunde också den smärtlindrande effekten påvisas. Analysen av resultaten ledde till formulering av begreppet ”smärttransformering”. Detta beskriver att smärtan inte bara helt enkelt minskar eller bedövas av en rytmisk insmörjning. Hos smärtpatienten sker istället ett slags tydliggörande från ett diffust till ett på sätt och vis exakt smärtupplevande.

• i en strukturfenomenologisk studie (startade 2002) undersöktes grundläggande terapeutiska mönster som kan utlösas av en rytmisk insmörjning. Vägledande var antagandet, utifrån resultaten hittills, att det knappast förväntas röra sig om ett stelt kausalt förhållande mellan en insmörjning och en specifik verkan av den. Det kunde påvisas att en insmörjning snarare kan ses som en utlösande faktor av ett helt spektrum av reaktioner, vilka även kan variera hos olika individer. Trots det går det att identifiera olika typiska reaktionsmönster.

I den naturvetenskapliga medicinen är ett paradigm dominerande som ser på terapi så att läkning kan orsakas utifrån genom en intervention, t ex genom ett läkemedel eller en operation. I den naturvetenskapliga forskningen dominerar den experimentella studien, som förenklat uttryckt vill belägga ett nödvändigt kausalt samband mellan en terapi och en specifik reaktion hos organismen. I det enskilda fallet visar sig dock inte detta, utan först med ett stort antal fall i randomiserade studier kan sådana kausala lagbundenheter visas med medelvärden, alltså statistik.

Detta visar dock att organismen inte låter sig bestämmas utifrån, inte ens i den allopatiska medicinen utan den behåller alltid en bit av autonomi, av orginalitet på vilket sätt som den reagerar på t ex en medicin. Dessa reaktioner är i regel meningsfulla och har en läkande karaktär. För att bli varse dessa läkande reaktioner behöver synsättet förändras: från att fokusera på det sjukdomsalstrande (patogena) för att utplåna det, till att se det hälsobringande (salutogenesen) och understödja det.

Dessa självläkningsprocesser följer inga naturlagar utan är en följd av organismens självorsakande (autopoiesis).

En sjukdomsalstrande påverkan kan hos den ene utlösa en luftvägsinfektion, medan den andre förblir frisk. Utifrån detta perspektiv är det inte det som framkallar sjukdom som är intressant, utan det som gör att den ene eller andre förblir frisk eller hur den klarar av att tillfriskna.

De mycket varierande reaktionerna olika människor har på rytmisk insmörjning kan förstås utifrån detta perspektiv som en organismens individuella reaktion till läkande självreglering.

Innehållsligt baserar sig denna studie på samtida begrepp om ”kroppslighetens”* fenomenologi (*här används tyskans ”Leib” som inte har någon svensk motsvarighet: ”kropp” är för fysiskt, det handlar om det levande men i det kroppsliga). Metodiskt anknyter den till Goethes sätt att forska. Dagens vetenskapsteori delar upp forskningsstrategierna i kvantitativa och kvalitativa metoder. Kvantitativa som använder t ex randomiserade stickprov som data, kontra de kvalitativa som använder t ex enskilda fall. Goethes naturvetenskapliga metod kan varken betecknas som deduktiv-nomologisk, kvantifierande, eller som idiografiskt kvalifiserande. Hans studier är inte teoriprövande och det enskilda fallet är, för honom, inte tillräckligt för att härleda en teori ifrån.. Istället skyr han aldrig mödan att – om möjligt – omfatta hela det spektrum av fenomen och skapa ordning i det genom jämförelser och kontrastering. Denna hållning i forskningen kan betecknas som strukturaliserande fenomenologi. Att göra en strikt åtskillnad mellan kvalitativ och kvantitativ metod är i slutändan inte heller meningsfullt, då valet av metod inte ska avgöras av forskarens preferens eller kompetens utan av det specifika hos det undersökta. Och det kräver ofta istället en kombination av olika metoder (”Triangulation”).

Ur det naturvetenskapliga perspektivet är människokroppen en mekanism. Men med ett fenomenologiskt perspektiv gör man däremot en avgörande skillnad mellan: den levande kroppslighet som fungerar, som vi upplever oss i och som vi rör oss i med, med den som är en kropp som vi kan beteckna som ett ting. Den senare är den som kan bli naturvetenskapligt undersökt, som framträder för forskarens/läkarens blick och som är manipulerbar utifrån. Den ”levande kroppsligheten” är min levande kropp som visserligen uppvisar egenskaper den delar vi med den övriga naturen (behöver t ex få näring och utsöndra) men som jag är oundvikligen förbunden med.

Denna sida blir ofta tydlig vid sjukdom, medan den ”levande kroppsligheten” vanligen inte är i vårt medvetandes fokus så möjliggör den vårt förhållande till världen, förblir dock ”i bakgrunden”. När vi får t ex en influensa blir den ”levande kroppsligheten” upplevbar som det den annars också alltid är: en levande entitet med en egen lagbundenhet. Virus är inte orsaken till sjukdom men utlöser den. Den ”levande kroppsligheten” är sin egen ”läkare” i den mån hälsobringande mönster är en del av denna kroppslighets lagbundenheter. Det ligger nära till hands att jämföra detta begrepp om en ”levande kroppslighet” med Rudolf Steiners begrepp, eterkroppen.

I denna studie om rytmisk insmörjning samlades, genom öppna intervjuer, terapeutiska reaktionsmönster som experter på rytmisk insmörjning uppfattat och bedömt som betydelsefulla. De insamlade situationsberättelserna utgjorde en databas för vårt letande efter terapeutiska effekter av rytmisk insmörjning. Det utvecklades en teori om dess terapeutiska verkan. Terapeutisk verkan kan förstås som en växling från ett reaktionsmönster till ett annat, vilket är produktivt i förhållande till den specifika sjukdomssituationen. Vi fann följande tre möjligheter till förändring: lösande, att åter vara intakt och ny förmåga.

Lösande är ett reaktionsmönster som i princip alla patienter har, vilka reagerar positivt på rytmisk insmörjning. Det är en upplevelse som har karaktären av att bli befriad från något. Det kan vara att man förändrar en kroppshållning man haft för att undvika t ex smärta. Detta ger i regel en mer eller mindre djup kroppslig och/eller mental avspänning. Samtidigt sker en lokal eller mer generell genomvärmning av kroppen. Patienten verkar ”upptinad” (som en ssk uttryckte det), känner sig starkare, rörligare, vitalare. Lösandet omfattar även det affektiva och kognitiva området. Ett ofta förekommande och välkänt exempel på det är att en fotinsmörjning på kvällen hjälper patienten att somna. En kvinna beskrev i en intervju: ”Vet du, jag hör alltid allting som sker utanför dörren, jag kan också höra på fotstegen vem det är av er som går förbi här utanför, jag vet hur dr NN går och hur syster NN går, men när jag ligger här och får en insmörjning då hör jag det inte alls, då hör jag inte längre fotstegen utanför”. Det är som om hon ”drar in sina antenner” i förhållande till det som hon förut levde i, då hennes sinnesvarseblivning tycktes utbredd över hela avdelningen. Överhuvudtaget tycks lösandet kunna upphäva en viss fixering av medvetandet, det kan t ex vara en smärta, ett problem, en tvångsartad tanke eller en obehaglig känsla. Inte sällan börjar tårarna rinna, och det ofta till patientens förvåning. Det uppstår en öppenhet som kan vara ovan. Reaktionsmönstren som sammanfattats under rubriken lösande har i viss mån en öppnande funktion. De bryter igenom stereotypier i varseblivning, reaktioner och handlande och får (nya) processer att sätta igång.

Att åter vara intakt betecknar sådana erfarenheter som man kan sluta sig till beror på en förändrad varseblivning av sig själv. Människor känner sig på ett ofta överraskande vis identiska med sin ”levande kroppslighet” på ett nytt sätt. De upplever sig tydligare, får en ny känsla för sin ”levande kroppslighets” gränser och möjligheter. Det kan t ex vara till hjälp vid en mobilisering. Patienter beskriver att de genom en insmörjning känner sig kroppsligen obetingat accepterade, trots att de ex vis har en kroppsskada eller är överviktig kan de med hjälp av insmörjningen uppleva välbefinnande. En anorexi patient uttryckte det så: ”man kan börja acceptera och älska sin kropp igen”. Denna upplevelse av den egna inkarnerade personen som en helhet gäller även efter amputationer. Speciellt gäller det bröstcancerpatienter hos vilka en känsla av att vara skadad och där en existentiell oreparabel förlust kan stå i förgrunden, kan en insmörjning utlösa detta att åter vara intakt, som blir en överraskande positiv upplevelse.

Ny förmåga handlar om terapeutiska verkningar där nya klarheter, nya förmågor dyker upp och beslutskraft verkar dominera. Patienter kommer ofta i situationer som kräver av dem att fatta beslut som de inte känner sig vuxna att klara av, eller de är missnöjda med sitt öde, sina sjukdomsförhållanden eller med personer som vårdar dem, som inte kan uppfylla deras behov. I sådana fall kan en rytmisk insmörjning på ett mycket uttalat sätt öppna nya möjligheter att hantera de givna omständigheterna. Denna nya förmåga kan uttrycka sig i ett nytt intresse för den egna kroppen och dess vård eller ett nytt engagemang i sin behandling, som istället för att bara genomlidas då istället genomgås med engagemang. Men även i den palliativa vården av döende har en rytmisk insmörjning hittills visat sig som ett mycket kraftfullt stöd för människan den sista tiden på hennes livsväg. Den kan hjälpa till med att komma till klarhet och öka möjligheten att ta del aktivt i denna process, istället för att bara passivt genomlida den. En kollega uttrycker detta med orden: ”det blir en sund atmosfär av insmörjningen”. En rytmisk insmörjning som omedelbar kroppslig dialog signalerar livsbejakande för varje steg en människa har att gå. Rytmisk insmörjning tycks hittills också ha möjligheten att för en viss indikation ha en terapeutisk effekt som är riktad. Sådana kausala sammanhang kan givetvis finnas, så att en spänning kan lösas eller en smärta reduceras. En fokusering enbart på sådana effekter skulle dock innebära en oberättigad inskränkning av perspektivet och skulle skymma väsentliga terapeutiska möjligheter. Med denna studies tre grundmönster som bakgrund kan man hellre sammanfattande karakterisera den rytmiska insmörjningen som en hjälp att kunna fortsätta den egna vägen, inte i betydelsen av ett konventionellt terapiförlopp utan som ett människolivs individuella biografiska väg.

Översättning och sammanfattning av artikeln  Gerhard Böhme, sjuksköterska

M Bertram “Erforschung der Rhytmischen Einreibungen nach Wegman/Hauschka – ein lebenwissenschaftliches Problem“

G Buchholz, S Herzog, KC Krämer “Welche Veränderungen ergeben sich durch die Rhytmische Fusseinreibung für die Atemfrekvenz, die periphere Sauerstoffsättigung und die subjektive Entspannung?” Projektrapport, Univ. Witten/Herdecke

T Ostermann, G Blaser, M Bertram et al “Rhytmic embrocation with SOLUM Öl® for patients with chronic pain – a prospective observational study” FACT, 8:e årg (2003), häfte 1, s 146

M Bertram “Der therapeutische Prozess als Dialog. Methodologische. Überlegungen und methodische Strategien zur Erforschung pflegerisch-therapeutischer Verfahren” Frankfurt an Main, 2003, 104-134

M Bertram “Der therapeutische Prozess als Dialog – Eine strukturphänomenologische Untersuchung der Rhytmischen Einreibungen nach Wegman/Hauschka. Doktorsavhandling 2005